Jag brukar inte gilla att bli för personlig I min blogg. Men nu tror jag att det verkligen behövs. För om det här kan hjälpa en ända människa, så är det så sjukt värt det!

Jag tänkte skriva om när jag fick anorexia, hur jag tänkte, kände och hur jag blev frisk. Och varför ingen annan borde välja samma väg som jag gjorde!

För ca 4 år sen fick jag anorexia. Jag tror dom flesta vet vad det innebär.. Men det är i alla fall en sjukdom då man inte äter för man vill bli smal, eller så mår man dåligt, det kan finnas flera orsaker.

Men den kommer inte på en gång. Det kommer långsamt (ofta genom bantning..) Sen så blir det bara värre och värre, sen så är man fast i skiten.

So here’s the story..
När jag var liten så älskade jag kakor, bullar, godis, chips you name it! Men jag hatade att röra på mej, satt mest stilla och ritade. Och som dom flesta kanske förstår så blir man ju inte direkt smal av det.. Jag var ett mulligt litet barn. (i alla fall enligt mej själv) Och jag trivdes inte med det. Så en sommar så bestämde jag mej att börja träna. Och jag blev as peppad när jag såg att det gav resultat. Så jag fortsatte. Sen så fick jag godisförbud, och jag började dra ner på skräpmaten också. Och jag blev ännu mer peppad när jag såg hur mycket jag gick ner… Men det fanns ju ett problem till, jag var glutenallergiker redan då, fast vi visste inte om det. Så varje gång jag åt så svällde min mage upp och jag tyckte att jag blev tjock av maten. Så jag började dra ner på maten också. Då reagerade min mamma och min moster. Dom pratade med mej om anorexia. Jag tyckte att det lät hemskt och sa att det aldrig skulle hända mej. Men jag visste inte då att jag redan var på god väg…

Bara några månader senare gick allt så snabbt… Min kost bestod av 3 mackor om dan, jag cyklade 3 mil om dagen plus styrketräning. Jag rasade i vikt, Och på slutet så gick jag ner 1kg om dan. Allt jag tänkte på vad mat och träning. Jag planerade maten, var tvungen att träna lika mycket varje dag och jag orkade inget annat. Jag stängde ute vänner och familj och låg på en bänk i korridoren genom hela rasterna i skolan. Jag var konstant trött och det ända jag kunde tänka på var mat och träning. Jag fick ångest och blev aggressiv om någon tvingade mej att äta. Jag kunde skrika och kasta saker. Fast bara hemma, jag ville inte att andra skulle märka något. Anledningen till min ångest? Jag var så sjukt rädd att bli tjock. Och jag trodde seriöst att vartenda litet mål mat gjorde mej fet. Så det hela övergick till en rädsla för mat. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på slutet. Men jag blev rädd för att äta, och förbjöd mej själv att äta.

Jag var inte mej själv längre. Jag tänkte verkligen inte på något annat än mat, vikt och träning. Jag mätte midjan flera gånger om dagen, och vägde mej typ var 10 onde minut. Jag stod ofta i spegeln, drog in magen, klämde på den och önskade att den var lite mindre. Men sanningen var att det fanns ingen mage… Det gick bara inåt, revbenen och höftbenen stack ut sjukt mycket, Och det jag såg som fett var den lilla magsäck som fanns kvar. Men jag kommer ihåg att jag såg mej själv som enorm. Men det gällde bara mej själv, jag tyckte att alla andra var så smala och ville se ut som dom. Men medans jag försökte bli smal(are) så glömde jag bort mina vänner, jag var en stor börda för min familj, och jag tappade varenda liten droppe humor och självkänsla som jag hade. Det var flera som märkte att jag inte var mej själv längre. Jag märkte det också själv en gång. Det var som att vakna upp från en dröm. Jag blev mej själv i typ 5 min och insåg vad jag höll på med. Sen så gick jag tillbaka till att vara en matkontolerande maskin igen. Asså det är verkligen hemskt det är som att någon annat tar över tillslut och bara styr allt.

Varför jag bestämde mej för att bli frisk, var för att jag såg hur blek och sjuk jag var i anskitet. Så ville jag orka vara med mina kompisar igen.  Haha jag trodde att det skulle ta ungefär en vecka att bli frisk.. Men det tog ca 4 år.

Det man måste börja med är att bestämma sej, och vilja bli frisk. Annars går det aldrig. För jag kommer ihåg att före det ville jag vara sjuk. Jag ville att folk skulle säga att jag var för smal. Men sen så bestämde jag mej för att jag inte ville vara sjuk längre. Så jag började att äta mer hemma i en vecka. Men mina föräldrar insåg att dom inte skulle klara det här själva. För ibland så ångrade jag mej och vägrade äta, skrek och grät. Så dom tog mej till sjukhuset. Och det var det bästa dom kunde ha gjort. Jag hade nog inte blivit frisk annars. Jag åkte in till sjukhuset på morronen runt kl 8 kom hem runt 4. Varje dag i minst 6 månader. Dagarna var långa och tröga. Jag åt frukost lunch och mellis där. Sen hade jag portioner och tider som jag skulle äta hemma. Och efter varje måltid var jag tvungen att sova.  Eftersom jag var yngst där så vågade jag inte prata så mycket med dom andra, så jag satt och läste kalle tidningar i 6 månader. Det var dom längsta jobbigaste 6 månaderna i mitt liv. I början tyckte jag att allt var sjukt jobbigt. Jag tyckte att jag var blev enormt tjock när jag åt och sov så mycket. Och inte fick jag träna eller träffa kompisar heller. Men tiden gick och man vande sej. Jag fick börja gå i skolan mer och mer, sova över hos kompisar osv. Men jag tänkte helatiden på att jag aldrig dög och att ingen egentligen gillade mej. Vilket gjorde att jag blev blyg och drog mej tillbaka.

Tillslut så slutade jag helt att åka till sjukhuset och jag var ”frisk”. Det var i alla fall vad jag trodde, och ville få alla andra att tro. Tankarna, rädslan att gå upp i vikt och kontrollen över mat och träning fanns kvar. Jag var bara lite bättre på att dölja det nu. Under tiden på sjukhuset så hade vi fått reda på att jag var glutenallergiker, och jag vet inte hur många gånger jag har ändvänt det som ursäkt för att slippa äta någonting som jag tycker är jobbigt. Jag ljög många gånger för familj och vänner, och fejkade att jag var helt frisk och inte brydde mej om mat längre. Men jag fortsatte att smyg träna, smuggla bort mat från tallriken och ”glömma bort” vissa måltider. Jag trodde att jag skulle kunna leva sådär i resten av mitt liv. Och hade planerat att göra det. Jag hade varit sjuk så länge, och hade glömt bort hur det var att inte vara sjuk. Jag tyckte att det var helt normalt att tänka som jag gjorde. Jag fikade aldrig och hoppade över så många måltider jag kunde. Jag älskade att baka men åt aldrig någonting av det. Jag skämdes samtidigt över det, och skyllde alltid på gluten. Men jag vågade inte släppa taget om sjukdomen, för jag var rädd för vad som skulle kunna hända. Det var typ som en trygghet att fortsätta vara sjuk.

Men någonstans så har jag alltid kämpat för att bli frisk, och tillslut så bara vände allt. Jag började äta mer och mer fika, och märkte att jag inte blev tjock av det. Sen så började jag äta naturgodis. Och sen så vågade jag tillslut äta godis. Och jag fick ingen ångest. Det var då jag verkligen kände att jag var frisk. Allt var borta och jag kände igen mej själv igen. Och det hände för faktiskt bara för 2 månader sen.

Så det har varit en lång och jobbigt period i mitt liv. Som har gjort att jag har blivit väldigt blyg, och har ibland fortfarande lite svårt att känna att jag duger.Och därför kan det bli lite jobbigt när man ska ut och träffa nytt folk ibland.. But I’m working on it. Sen så har jag fått väldigt tunt hår, blivit kort, och fått mycket hår på armarna. Sen en annan sak som jag ångrar så sjukt mycket är att min familj fick lida för det här. Och jag är så sjukt ledsen över att jag har gjort så här mot dom. Mina vänner också… Jag skäms så sjukt mycket över varje gång jag har ljugit för dom. Åh känner mej hemsk! Men är samtidigt glad att jag fick anorexia, om det betyder att jag kan hjälpa andra och se till att inte samma sak händer med dom. Det är ju lite därför som jag skriver det här nu. För det finns så många där ute som tror att dom tar en ”liten genväg” genom att sluta äta osv. Men tänkte bara berätta att den genvägen är inte så lätt som man tror.. Och den kan dra med sej massa sjukdomar, hemska minnen och framförallt såra vänner och familj.  Så snälla tänk efter! Jag tänkte också  att ” det där kommer inte hända mej” men det var precis vad det gjorde. Så det finns inge genvägar. Träna och ät nyttigt men unna dej nånting gott ibland. Tex till helgerna eller nått.

För det är inte värt att svälta sej själv! Jag lovar! Jag har precis suttit och skrivit en hel bok om det! Så du är fin som du är! Och man blir inte lycklig för att man är ”smal” snarare tvärt om… och vad är det för vitts att va smal om du ändå  är för trött för att vara glad för det, eller orka vara med vänner. Men sure du kan får sitta där i ditt lilla hörn och inte orka nånting. För du är ju smal då är ju allt okej..? NEJ! Seriöst jag orkar inte! det är en sån sjuk grej att jaga efter! Jaga efter kärlek, vänner och lyckliga minnen! Det är något som är värt att jaga efter! Det är insidan som räknas! Ett gammalt motto: Beauty starts in your mind... Not in your mirror! Det tog mej 4 år att komma på det här! Så snälla lyssna på mej! Jag vet vad jag pratar om!

Så tack för att du orkade läsa. Och jag hoppas att du har fått något att tänka på. Och kom ihåg, Du ÄR underbar!♥